Nu drar spektaklet igång igen, precis som varje år. Storvretadagarna. Hela helgen kommer karusellerna snurra nere i Centrum och öltältet kommer servera äcklig mat och dålig musik. På dagarna spenderar barnfamiljerna sin tid till att åka karuseller och vinna nallar på fåniga lotterier, och när dagsljuset skymmer samlas fjortisarna utanför konsum och dricker lättöl alt. 2,25 cider.

Och här ligger jag, med svullen hals och snorig näsa. Stackars, stackars, stackars mig. Hur ska jag klara mig när jag missar Storvretadagarna?...

Faktum är att jag bara haft det ytterst trevligt på Storvetadagarna en enda gång. Det var sensommaren när jag hade börjat sjuan. Dagen till ära hade jag införskaffat mig ett par supertrendiga Just Orange-jeans, och jag kände mig väldigt hipp. Jag har för mig att jag sprang runt med mina då bästa kompisar, Anki och Frida. Vi köpte blinkande nappar (alltså, bebis nappar, som blinkade), satt på en gungbräda och sjöng "Country roads", var på disco i gamla Posten-lokalen och trodde att vi var coolast i världen.

Nej, i år spenderar jag Storvretadagarna framför datorn och i min säng tillsammans med OC-boxarna och min snoriga näsa. Jag har växt ifrån Storvretadagarna. Att hänga i Centrum efter mörkrets inbrott överlåter jag åt min snart fjorton år gamla bror.